Livet går upp…och det går ner…

​ibland, när man lever med en bipolär partner, så känner man sig nästan skitzofren. Efter en lång nereperiod (den inträffar oftast under våren) med grubblande gick sambon över i en dysforisk period. Det vill säga -det värsta av båda världarna.

Och så grubblandet. Han pratar inget. Nämner inget. Utan grubblar i ensamhet och hamnar i en tankeloop.

Allt känns fortfarande meningslöst (jobb, framtid, relation) och orken är skör -samtidigt som rastlösheten från de vanliga hypomana faserna dyker upp. Resultatet? En lättretlig, tjurig, irritabel karl som retar sig på allt. Om jag gör nåt (det är onödigt, det kan vänta, nä han gör det sen) och ännu mer om jag inte gör något. Så jag kan inte göra något rätt i de perioderna. Och han vill fan inte ha hjälp med nåt -det är bara att hålla sig undan. Då håller jag mig undan. Gissa om det retar…

Inte nog med det -han blir rastlös också och kommer på att han måste förändra saker och komma vidare i livet. Och det är här han kommer på att det är dags att separera. 

Säger som min dotter: ”Here we go again…”

Det värsta är att inte veta om det är på riktigt denna gång (vilket det verkar som) eller om det åter är depressionen som styr (”jag är dömd att leva själv, jag bara vet det-tanken), för samtidigt så har vi ju haft en rejäl förbättring de senaste månaderna på flera plan -inte minst det nära och intima.

Men men, vi får se..

Nu är reportaget om mig publicerat!

Tidningen är ute! Hela den förkortade långa storyn om mig, oss, vår relation och erfarenheter av vården.

Min berättelse om hur det är att älska och leva med någon som är bipolär. Mycket och mer har ni ju även kunnat läsa här i bloggen tidigare och mer lär följa eftersom vi trots allt fortfarande är tillsammans och fortfarande väljer varandra att leva med.

Han är min bästa vän, min närmaste och den som ger min värld färg -och han har en förmåga till att få mig att känna mig underbar, älskad och den som gör hans liv komplett -när han mår bra.

Ja, jag medger att det där emellan är något kämpigt, den hypomana frustrationen som vill ha kickar, depressionen som vill lida i ensamhet och kanske rent av det värsta -den medicinframkallade likgiltigheten och olusten som uppstår och ju längre den varar desto mindre betyder något av det vi har och desto mer längtan om nån förändring som i alla fall skapar någon slags känsla av att leva.

Likgiltigheten är nog det jag upplever som absolut värst som partner -eftersom han blir helt avstängd från mig och kan inte ens minnas känslan av att det har varit bra och det kan göra honom övertygad om att det därför inte finns något kvar eller ens har funnits.

Och då pratar vi ändå om mannen som friade till mig, som skrivit ‘s hjärta f’ i spegelimman, ger mig kinderägg blommor och guldmedalj, som sagt att jag är anledningen till att han lever (det dessutom långt innan det faktiskt blev sant) och mannen som skrev följande meddelande till mig:

Visst, livet är inte en dans på rosor jämt och det ÄR tufft ibland att leva med någon som lever i ett limbo och saknar tiden innan sjukdomen fullkomligt blommade ut på grund av bland annat felaktiga mediciner. Det gör det också mer jobbigt med kontakter emellanåt med ex från den tiden eftersom hans likgiltighet får mig att fundera på om det är personen eller tiden då som han saknar mest och det gör i sin tur att jag funderar på om jag gör fel (mot honom) som stannar kvar.

Jag har funderat mycket på om det är svartsjuk jag är, men mer handlar det faktiskt om min rädsla för att bli övergiven. I de perioder som vi har det bra och han har varit tydlig med hur viktig jag är för honom och han mått bra nog att orka med vår relation så har jag ju inte ens brytt mig -utan faktiskt stöttat honom i att stötta den tjejen.

Jag hyser varken agg eller är svartsjuk så, men det blir en sorg och osäkerhet i att han inte tycks få må bra och befinner sig i ett vakuum. Och en frustration i att det ska vara så förbaskat svårt att hitta rätt medicinering som håller honom från botten utan att göra honom till en zombie känslomässigt…

Att jag orkar kämpa vidare är för att den mannen jag föll för faktiskt fortfarande finns kvar där inne. Det är inte länge sedan han faktiskt var på ‘besök’ och visade att det som gjorde att det blev vi fortfarande finns kvar!

Han är så fin min smurfkompis, nu har han i en nedåtgående fas fått ensam klara av veckohandlingen på citygross under min konvalecens, hade med sig godis hem och nu blir det lite go’fika.  💝

http://intressant.se/intressant

Mon amour…

Jag köpte blommor till min käraste -i somras- i form av knölar. Ja, han brukar kalla mig tramsig -men jag kan inte hjälpa att jag är svag för sånt. Små fåniga presenter och gulligull. Både ge och få.

Visst -jag är den som tenderar oftare komma hemsläpande med pluttinuttigt som till exempel hjärtformade godisar, kort eller blomsterknölar. Men visst har även sambon sina stunder -ett kinderägg när jag ville ha en överraskning (kliché vadå?), en nalle som det står ‘jag älskar dig’ på, guldmedalj i choklad och så klart blommor.

Skillnaden är att jag inte behöver tänka på det utan såna idéer kommer naturligt för mig som till exempel kissnödighet och hunger, medan sambon måste tänka på det och planera med lite eftertanke. Å andra sidan så är han mer sådan som skapar förutsättningar för att jag ska kunna göra vad jag önskar och protesterar inte mer än att ibland tänker efter lite…

Vill jag bygga växttunnel av armeringsnät så får jag försöka (visserligen utstrålade det en viss skepticism från hans håll just då XD), nämner jag att jag skulle vilja ligga i en solstol under björken och läsa så kommer han hem med en solstol och vill jag ha ett pysselrum så är det bara att fixa.

Vissa påhitt kräver lite förhandling (tex byte av köksgolvet) medan andra uppmuntras (tex diverse odlingsprojekt) och renovering av köket har jag inte lyckats tjata fram ännu… :O

Men vad har allt detta med blommor att göra?

Jo, inlägget handlar om dessa knölar som han fick av mig och som precis blommar så vackert -en gladiolus vid namn ‘mon amour’…