Nu är reportaget om mig publicerat!

Tidningen är ute! Hela den förkortade långa storyn om mig, oss, vår relation och erfarenheter av vården.

Min berättelse om hur det är att älska och leva med någon som är bipolär. Mycket och mer har ni ju även kunnat läsa här i bloggen tidigare och mer lär följa eftersom vi trots allt fortfarande är tillsammans och fortfarande väljer varandra att leva med.

Han är min bästa vän, min närmaste och den som ger min värld färg -och han har en förmåga till att få mig att känna mig underbar, älskad och den som gör hans liv komplett -när han mår bra.

Ja, jag medger att det där emellan är något kämpigt, den hypomana frustrationen som vill ha kickar, depressionen som vill lida i ensamhet och kanske rent av det värsta -den medicinframkallade likgiltigheten och olusten som uppstår och ju längre den varar desto mindre betyder något av det vi har och desto mer längtan om nån förändring som i alla fall skapar någon slags känsla av att leva.

Likgiltigheten är nog det jag upplever som absolut värst som partner -eftersom han blir helt avstängd från mig och kan inte ens minnas känslan av att det har varit bra och det kan göra honom övertygad om att det därför inte finns något kvar eller ens har funnits.

Och då pratar vi ändå om mannen som friade till mig, som skrivit ‘s hjärta f’ i spegelimman, ger mig kinderägg blommor och guldmedalj, som sagt att jag är anledningen till att han lever (det dessutom långt innan det faktiskt blev sant) och mannen som skrev följande meddelande till mig:

Visst, livet är inte en dans på rosor jämt och det ÄR tufft ibland att leva med någon som lever i ett limbo och saknar tiden innan sjukdomen fullkomligt blommade ut på grund av bland annat felaktiga mediciner. Det gör det också mer jobbigt med kontakter emellanåt med ex från den tiden eftersom hans likgiltighet får mig att fundera på om det är personen eller tiden då som han saknar mest och det gör i sin tur att jag funderar på om jag gör fel (mot honom) som stannar kvar.

Jag har funderat mycket på om det är svartsjuk jag är, men mer handlar det faktiskt om min rädsla för att bli övergiven. I de perioder som vi har det bra och han har varit tydlig med hur viktig jag är för honom och han mått bra nog att orka med vår relation så har jag ju inte ens brytt mig -utan faktiskt stöttat honom i att stötta den tjejen.

Jag hyser varken agg eller är svartsjuk så, men det blir en sorg och osäkerhet i att han inte tycks få må bra och befinner sig i ett vakuum. Och en frustration i att det ska vara så förbaskat svårt att hitta rätt medicinering som håller honom från botten utan att göra honom till en zombie känslomässigt…

Att jag orkar kämpa vidare är för att den mannen jag föll för faktiskt fortfarande finns kvar där inne. Det är inte länge sedan han faktiskt var på ‘besök’ och visade att det som gjorde att det blev vi fortfarande finns kvar!

Han är så fin min smurfkompis, nu har han i en nedåtgående fas fått ensam klara av veckohandlingen på citygross under min konvalecens, hade med sig godis hem och nu blir det lite go’fika.  💝

http://intressant.se/intressant

Säng-pyssel…

Jag tyckte inte att omslaget på dagboken var särskilt fint, så jag bestämde mig för att dekorera den.

Visserligen väldigt enkelt -men mycket bättre. Kanske att jag ska skriva något på framsidan sen.

Just nu ligger jag och lyssnar på sambon (smått panikslagen)  som lagar mat.  Matlagning är inte hans comfort zone längre. Alls. Ja, jag kan ha skämt bort honom rätt hårt på den punkten. Bäst att jag frisknar till snabbt nu så han inte börjar inbilla sig att han klarar sig utan mig… 😉

Bullfest hela dan!

Det är klart att en så trevlig dag som kanelbullens dag måste firas! Jag satte fart på en deg (efter att ha panikhandlat jäst) efter lunch. Och ja, det är kinesiologitape som håller assistenten på plats och hindrar den från att försöka hoppa ner på golvet. Igen. Det har hänt.

Degen jäste så fint så och bakbordet behövde inte en mjölas -så bra blev degen. Mjuk och elastisk. Typ som huden på min mage. Det är verkligen det perfekta ‘måttet’ för en deg. Yay? -_-

Ska man ha flera plåtar och inte har något bakplåtsställ så går det bra med burkar… 😛

85 bullar i lagom storlek blev det. Fyllda med en blandning av smör, socker, socker(vanilj), socker(rå) och socker(farin). När jag hade smetat ut röran och skulle börja med att rulla ihop degen kom jag på att något saknades… Vad?

KANELEN!

Bara att pudra på. Sen berättade jag det för sambon och hans kommentar var: Det är så man skulle kunna tro att du är på ‘kanelen’. På något sätt lyckas han ofta med att påminna mig om varför jag föll för han…

❤ Den humorn ❤

(Dessutom så är han snygg och jävligt lång så jag känner mig nätt och trygg)

PS: Jag har nog ätit lite många bullar idag och anar lite magknip… ​

Världens underbaraste…

Jag hade kunnat säga att påsken varit underbar, för det var den -tills imorse när jag vaknade med ett sju helsikes migränanfall. Komplett med illamående och kräkningar. Och tro inte att jag hade packat med mig medicinen mot illamåendet -nä nä, så klart inte. 

Så här ser man ut under bilfärd med pågående migränanfall. Fullproppad med diverse mediciner -det är ett under om min lever och mina njurar överlever den här dagen… ^^
Men vad är det då som var underbart (som rubriken säger) eftersom det inte var påsken? 
Jo -min sambo! Han är verkligen någon att hålla i handen när det är illa! Fixade kräkbyttor, åkte fram och tillbaka till stan -först till helgöppet apotek för att köpa medicin och lite senare för att hämta tonåringarna. Vi befann oss ju ute på landet, så det handlade om ett par mil x4. Och så många gånger som han suttit med mig på akuten eller pysslat om mig när jag varit döende i diverse förkylningar (jag föder hellre barn XD), infektioner, inflammationer och så vidare…  
Efter en lunch på svärmors gudomliga lammstek (jag lyckades tvinga i mig lite bara för att inte missa den) packade sambon fikakorgen och bilen och nu är vi äntligen på god väg hemåt. 
Det blev ett fikastund vid Brahehus och nu har vi sovande tonåringar och hundar i bilen. Jag och chauffören är iaf vakna… 😛 
Lilla tindra är också med. Och när jag säger lilla så menar jag lilla. Fasen så liten hon känns nu när man vant sig vid ett belgarfluff! 

Hemligheter…

Jag vet något som min sambo inte vet. Eller som Sickan sa: -Jag har en plan…
 
Denna vecka är det jag som har planerat vår dejt. Vad det är blir en överraskning. Men det är som ett kinderägg -tre saker i en. 😉
 
För övrigt så är det två år sedan idag som jag vaknade till världens underbaraste sms…

Sambon tycker inte att jag är klok som tycker den är så speciell, men jag påminner inte om den varje månad den 20e i alla fall längre… XD 
 
Tiden som gått har inte varit någon dans på rosor -eller så har det varit taggiga sådana- men just nu känns det iallafall lite som att den mörkaste biten är avklarad.
 
Jag är visserligen mer känslosam numera (efter starten med elvanse) men också mer öppen och faktiskt mer levande kan man säga. 
 
Sambon har varit helt nere i det nattsvarta djupet av mörker, känslolöshet och intet, men nu upplever jag att han börjat resa sig från det. Han har mer ork. Mer energi. Mer vilja. Mindre avtrubbat. Svackorna är inte alls lika djupa eller långa. Diagnosen, sjukdomsinsikt och medicinbehandlingen verkar ha effekt. 
 
Dock är det ‘bara’ främst två känslolägen som återkommit ännu efter avdomningen. Stackarn är antingen irriterad och frustrerad eller gråtmild. Som jag när jag har pms alltså… ^^
 
Men just längre stunder han får uppleva stabilitet desto mer kan han återhämta sig. Jag njuter av att han känns mer levande (även om jag ibland hotar med piskan) och vi fortsätter att ta en dag i taget…
 
Läste ett så bra inlägg om deppression härom dagen, kan rekommendera alla att läsa DEN!