Livet går upp…och det går ner…

​ibland, när man lever med en bipolär partner, så känner man sig nästan skitzofren. Efter en lång nereperiod (den inträffar oftast under våren) med grubblande gick sambon över i en dysforisk period. Det vill säga -det värsta av båda världarna.

Och så grubblandet. Han pratar inget. Nämner inget. Utan grubblar i ensamhet och hamnar i en tankeloop.

Allt känns fortfarande meningslöst (jobb, framtid, relation) och orken är skör -samtidigt som rastlösheten från de vanliga hypomana faserna dyker upp. Resultatet? En lättretlig, tjurig, irritabel karl som retar sig på allt. Om jag gör nåt (det är onödigt, det kan vänta, nä han gör det sen) och ännu mer om jag inte gör något. Så jag kan inte göra något rätt i de perioderna. Och han vill fan inte ha hjälp med nåt -det är bara att hålla sig undan. Då håller jag mig undan. Gissa om det retar…

Inte nog med det -han blir rastlös också och kommer på att han måste förändra saker och komma vidare i livet. Och det är här han kommer på att det är dags att separera. 

Säger som min dotter: ”Here we go again…”

Det värsta är att inte veta om det är på riktigt denna gång (vilket det verkar som) eller om det åter är depressionen som styr (”jag är dömd att leva själv, jag bara vet det-tanken), för samtidigt så har vi ju haft en rejäl förbättring de senaste månaderna på flera plan -inte minst det nära och intima.

Men men, vi får se..

22:22…

​…make a wish? Sambon önskar sig en miljon, jag önskar mig en skåpbil (och så var jag där igen)…

Innan påsk hade sambon möte med fkassan och sin läkare och det var en ytterst märklig tillställninga. Handläggaren ville veta vad sambon kunde göra för att bli frisk och hur lång tid?! 

Vi pratar inte om ett brutet ben (tyvärr)! Han har en bipolär sjukdom och kan inte bli frisk. Han kan dock bli symptomfri (vilket vi hoppas på) men än så länge så pendlar han väldigt mycket i mående och är väldigt sårbar för stresspåslag. Den kombination av mediciner som han har nu verka vara lovande men det tar tid. I synnerhet då han fick gå så länge med fel -ju fler skov,  desto större påverkan på hjärnan och desto svårare återhämtning. 

Och tro inte att han inte vill jobba -tvärtom- i sina hypomana stunder så söker han alla möjliga jobb och är redo för 60 timmars veckor. Men efter några dagar kommer depressionen och rycker ifrån honom ork, energi och livslust. Två dagar upp och två veckor ner i en evig karusell…

Läkaren säger att han är för instabil och för sårbar ännu (bara för två veckor sedan var inläggning på tapeten, pga stresspåslaget från handläggarens arbetssätt)-handläggaren på fkassan vill ha sambon ut i sysselsättning. 

Jag har träffat flera handläggare hos försäkringskassan genom åren (och även via jobb) men jag har aldrig varit med om liknande sätt som h*n tolkar reglerna. Det har inte sambons stödperson heller… 

Time out..

…blev det visst igår. Jag vet inte vart orken eller dagen tog vägen, men vips så var det dags att sova…

Sambon orkade iväg på arbetsprövningen igår och då åkte jag med honom in och passade på att roa mig med lite affärer medans -för första gången på nästan tre veckor.

Var bland annat inne på Rusta och fick med mig tapetprover hem. Efter att taket i matrummet blev målat så blev det så fint att nu känns inte rätt att bara måla den gamla väven…

Jag unnade mig även en liten bakelse och kaffe på maxi.

Idag kommer hemtjänsten, sambon ska leka på clavis (innebandy) och sen ikväll ska vi på en dejt…

Det var länge sedan vi gjorde något som par, sambon har ju inte varit riktigt med i matchen (så att säga) sen han började medicinera med Brintellix, utan har mest pendlat mellan utmattning och likgiltighet rent emotionellt. Mycket venlafaxin-känsla över det hela…

Men ikväll blir det lyx och flärd och kanske rentav finkläder på… 😉