Livet går upp…och det går ner…

​ibland, när man lever med en bipolär partner, så känner man sig nästan skitzofren. Efter en lång nereperiod (den inträffar oftast under våren) med grubblande gick sambon över i en dysforisk period. Det vill säga -det värsta av båda världarna.

Och så grubblandet. Han pratar inget. Nämner inget. Utan grubblar i ensamhet och hamnar i en tankeloop.

Allt känns fortfarande meningslöst (jobb, framtid, relation) och orken är skör -samtidigt som rastlösheten från de vanliga hypomana faserna dyker upp. Resultatet? En lättretlig, tjurig, irritabel karl som retar sig på allt. Om jag gör nåt (det är onödigt, det kan vänta, nä han gör det sen) och ännu mer om jag inte gör något. Så jag kan inte göra något rätt i de perioderna. Och han vill fan inte ha hjälp med nåt -det är bara att hålla sig undan. Då håller jag mig undan. Gissa om det retar…

Inte nog med det -han blir rastlös också och kommer på att han måste förändra saker och komma vidare i livet. Och det är här han kommer på att det är dags att separera. 

Säger som min dotter: ”Here we go again…”

Det värsta är att inte veta om det är på riktigt denna gång (vilket det verkar som) eller om det åter är depressionen som styr (”jag är dömd att leva själv, jag bara vet det-tanken), för samtidigt så har vi ju haft en rejäl förbättring de senaste månaderna på flera plan -inte minst det nära och intima.

Men men, vi får se..

22:22…

​…make a wish? Sambon önskar sig en miljon, jag önskar mig en skåpbil (och så var jag där igen)…

Innan påsk hade sambon möte med fkassan och sin läkare och det var en ytterst märklig tillställninga. Handläggaren ville veta vad sambon kunde göra för att bli frisk och hur lång tid?! 

Vi pratar inte om ett brutet ben (tyvärr)! Han har en bipolär sjukdom och kan inte bli frisk. Han kan dock bli symptomfri (vilket vi hoppas på) men än så länge så pendlar han väldigt mycket i mående och är väldigt sårbar för stresspåslag. Den kombination av mediciner som han har nu verka vara lovande men det tar tid. I synnerhet då han fick gå så länge med fel -ju fler skov,  desto större påverkan på hjärnan och desto svårare återhämtning. 

Och tro inte att han inte vill jobba -tvärtom- i sina hypomana stunder så söker han alla möjliga jobb och är redo för 60 timmars veckor. Men efter några dagar kommer depressionen och rycker ifrån honom ork, energi och livslust. Två dagar upp och två veckor ner i en evig karusell…

Läkaren säger att han är för instabil och för sårbar ännu (bara för två veckor sedan var inläggning på tapeten, pga stresspåslaget från handläggarens arbetssätt)-handläggaren på fkassan vill ha sambon ut i sysselsättning. 

Jag har träffat flera handläggare hos försäkringskassan genom åren (och även via jobb) men jag har aldrig varit med om liknande sätt som h*n tolkar reglerna. Det har inte sambons stödperson heller… 

Time out..

…blev det visst igår. Jag vet inte vart orken eller dagen tog vägen, men vips så var det dags att sova…

Sambon orkade iväg på arbetsprövningen igår och då åkte jag med honom in och passade på att roa mig med lite affärer medans -för första gången på nästan tre veckor.

Var bland annat inne på Rusta och fick med mig tapetprover hem. Efter att taket i matrummet blev målat så blev det så fint att nu känns inte rätt att bara måla den gamla väven…

Jag unnade mig även en liten bakelse och kaffe på maxi.

Idag kommer hemtjänsten, sambon ska leka på clavis (innebandy) och sen ikväll ska vi på en dejt…

Det var länge sedan vi gjorde något som par, sambon har ju inte varit riktigt med i matchen (så att säga) sen han började medicinera med Brintellix, utan har mest pendlat mellan utmattning och likgiltighet rent emotionellt. Mycket venlafaxin-känsla över det hela…

Men ikväll blir det lyx och flärd och kanske rentav finkläder på… 😉

Man måste ha drömmar!

Utan drömmar och fantadier om framtiden -vad har man då att sträva efter? Om du inte drömmer om något -vad får dig att vilja fortsätta?

Drömmer kan vara ett jobb. En familj. Att bli bra på något. Att resa någonstans. Att få barn. Att skaffa växthus.

Jag har också drömmar och även om jag fått ge upp vissa, yrkesliv tex -det fungerar bara inte och jag var tvungen att erkänna det för mig själv efter en fjärde arbetsprövning. Min arbetsförmåga är utredd inom flera olika branscher, allt från kontor till café. Inte kan jag heller läsa mer på högskolan då jag maximalt skulle klara en fjärdedels fart -och till vilken nytta då jag ändå i slutändan inte fysiskt (och mentalt i kombination) inte fixar jobb även om jag mot förmodan skulle ta mig igenom en utbildning på 12 år (3 årig på 25%). Så socionomdrömmen får fortsätta med att vara en dröm. Men jag har andra drömmar…

Ja! Tänk att bo på en liten gård… Med lite höns, några får för cidde att valla, prova ha en ko kanske, som heter rosa. Och en minigris! En ko är nog för mycket jobb, men jag tycker dom är så fina! I mitt nästa liv ska jag bli en ko på Wapnö -det är vår lokala mjölkproducent här i Halmstad.

Att återvinna det som går, skapa det man behöver, odla det man kan, med den ork vi har. Få elen av solen och göra så lite avtryck på miljön som man kan utan att göra avkall på dagens levnadsstandard…

Jag skulle istället kunna lägga mer pengar på kläder än bara mat. 😁💕

Det bästa är att även min käraste i viss mån delar min dröm. Kanske inte grisen och kossan -men väl en gård, höns och får. Hans dröm innehåller dessutom en liten traktor av märket Avant… 😘

Att vara en ‘riktig’ man kräver visst vissa accessoarer!

Andra drömmar som jag har är att skriva en bok, läsa kriminologi och juridik, skaffa jägarexamen, hitta världens bästa svampställe och bli en bra informatör kring psykisk ohälsa, anhörigskap,  neuropsykiatriska diagnoser och synliggöra brister i det skyddsnät som borde fungera och likaså vården som brister. Och när dessa brister så får det oerhörda konsekvenser för individen. Det är oftast inte personalens fel egentligen så mycket som det ekonomiska pressen och okunskap.

När jag inte…

​…kan och sambon åter dalat ner i en svacka så är det inte någon som kan fixa det vardagliga. Tack och lov så har vi en suverän kinarestaurang inte långt ifrån oss -så jag beställde två stycken fem små rätter. Det ger oss tre fyra måltider genom att bara koka till ris! 

Dessutom sa jag att till honom att vi har ju alltid papperstallrikar -så han behöver inte bli stressad av att ensam bära ansvar för disken nu när han knappt orkar resa sig. Det vardagliga sysslorna försvinner inte någonstans utan får tas sen när orken återkommer. Just nu räcker det med att han ser till cidde och håller huset varmt! Det är alldeles tillräckligt! 

Fniss, fniss!

Ja jag veeeet, börjar bli lite tjatig nu kanske… Men gissa vad jag såg i affären?!

​Tihii​. Och i den är jag med! Nästan kändis? Men inte har någon velat ha min autograf ännu… XD 

Ja, det var lite busigt att gå till affären -men de har ju så billig Ben&Jerry’s denna vecka att det var värt en ansträngning. Dessutom är ingen konvalecens en riktig konvalecens om man inte har lite lyx och flärd…

Roomservice…

​…eller kanske rentav säng-service? Idag serverade sambon rester av gårdagens pizza till lunch. I sängen. Dock fick inte med honom som uppläggningsfat, utan på en tallrik och jag fick äta ensam medan resten av familjen satt vid matbordet…  (lider i tysthet va?) XD 

Nu har jag sovit en stund för att orka fortsätta vila i väntan på tre-fika och veckomöte. 

Något säger mig att servicen de närmaste dagarna inte kommer vara lika pigg -nu är sambon på väg ner ur senaste hypofysen…