Livet går upp…och det går ner…

​ibland, när man lever med en bipolär partner, så känner man sig nästan skitzofren. Efter en lång nereperiod (den inträffar oftast under våren) med grubblande gick sambon över i en dysforisk period. Det vill säga -det värsta av båda världarna.

Och så grubblandet. Han pratar inget. Nämner inget. Utan grubblar i ensamhet och hamnar i en tankeloop.

Allt känns fortfarande meningslöst (jobb, framtid, relation) och orken är skör -samtidigt som rastlösheten från de vanliga hypomana faserna dyker upp. Resultatet? En lättretlig, tjurig, irritabel karl som retar sig på allt. Om jag gör nåt (det är onödigt, det kan vänta, nä han gör det sen) och ännu mer om jag inte gör något. Så jag kan inte göra något rätt i de perioderna. Och han vill fan inte ha hjälp med nåt -det är bara att hålla sig undan. Då håller jag mig undan. Gissa om det retar…

Inte nog med det -han blir rastlös också och kommer på att han måste förändra saker och komma vidare i livet. Och det är här han kommer på att det är dags att separera. 

Säger som min dotter: ”Here we go again…”

Det värsta är att inte veta om det är på riktigt denna gång (vilket det verkar som) eller om det åter är depressionen som styr (”jag är dömd att leva själv, jag bara vet det-tanken), för samtidigt så har vi ju haft en rejäl förbättring de senaste månaderna på flera plan -inte minst det nära och intima.

Men men, vi får se..

22:22…

​…make a wish? Sambon önskar sig en miljon, jag önskar mig en skåpbil (och så var jag där igen)…

Innan påsk hade sambon möte med fkassan och sin läkare och det var en ytterst märklig tillställninga. Handläggaren ville veta vad sambon kunde göra för att bli frisk och hur lång tid?! 

Vi pratar inte om ett brutet ben (tyvärr)! Han har en bipolär sjukdom och kan inte bli frisk. Han kan dock bli symptomfri (vilket vi hoppas på) men än så länge så pendlar han väldigt mycket i mående och är väldigt sårbar för stresspåslag. Den kombination av mediciner som han har nu verka vara lovande men det tar tid. I synnerhet då han fick gå så länge med fel -ju fler skov,  desto större påverkan på hjärnan och desto svårare återhämtning. 

Och tro inte att han inte vill jobba -tvärtom- i sina hypomana stunder så söker han alla möjliga jobb och är redo för 60 timmars veckor. Men efter några dagar kommer depressionen och rycker ifrån honom ork, energi och livslust. Två dagar upp och två veckor ner i en evig karusell…

Läkaren säger att han är för instabil och för sårbar ännu (bara för två veckor sedan var inläggning på tapeten, pga stresspåslaget från handläggarens arbetssätt)-handläggaren på fkassan vill ha sambon ut i sysselsättning. 

Jag har träffat flera handläggare hos försäkringskassan genom åren (och även via jobb) men jag har aldrig varit med om liknande sätt som h*n tolkar reglerna. Det har inte sambons stödperson heller… 

Man måste ha drömmar!

Utan drömmar och fantadier om framtiden -vad har man då att sträva efter? Om du inte drömmer om något -vad får dig att vilja fortsätta?

Drömmer kan vara ett jobb. En familj. Att bli bra på något. Att resa någonstans. Att få barn. Att skaffa växthus.

Jag har också drömmar och även om jag fått ge upp vissa, yrkesliv tex -det fungerar bara inte och jag var tvungen att erkänna det för mig själv efter en fjärde arbetsprövning. Min arbetsförmåga är utredd inom flera olika branscher, allt från kontor till café. Inte kan jag heller läsa mer på högskolan då jag maximalt skulle klara en fjärdedels fart -och till vilken nytta då jag ändå i slutändan inte fysiskt (och mentalt i kombination) inte fixar jobb även om jag mot förmodan skulle ta mig igenom en utbildning på 12 år (3 årig på 25%). Så socionomdrömmen får fortsätta med att vara en dröm. Men jag har andra drömmar…

Ja! Tänk att bo på en liten gård… Med lite höns, några får för cidde att valla, prova ha en ko kanske, som heter rosa. Och en minigris! En ko är nog för mycket jobb, men jag tycker dom är så fina! I mitt nästa liv ska jag bli en ko på Wapnö -det är vår lokala mjölkproducent här i Halmstad.

Att återvinna det som går, skapa det man behöver, odla det man kan, med den ork vi har. Få elen av solen och göra så lite avtryck på miljön som man kan utan att göra avkall på dagens levnadsstandard…

Jag skulle istället kunna lägga mer pengar på kläder än bara mat. 😁💕

Det bästa är att även min käraste i viss mån delar min dröm. Kanske inte grisen och kossan -men väl en gård, höns och får. Hans dröm innehåller dessutom en liten traktor av märket Avant… 😘

Att vara en ‘riktig’ man kräver visst vissa accessoarer!

Andra drömmar som jag har är att skriva en bok, läsa kriminologi och juridik, skaffa jägarexamen, hitta världens bästa svampställe och bli en bra informatör kring psykisk ohälsa, anhörigskap,  neuropsykiatriska diagnoser och synliggöra brister i det skyddsnät som borde fungera och likaså vården som brister. Och när dessa brister så får det oerhörda konsekvenser för individen. Det är oftast inte personalens fel egentligen så mycket som det ekonomiska pressen och okunskap.

Fniss, fniss!

Ja jag veeeet, börjar bli lite tjatig nu kanske… Men gissa vad jag såg i affären?!

​Tihii​. Och i den är jag med! Nästan kändis? Men inte har någon velat ha min autograf ännu… XD 

Ja, det var lite busigt att gå till affären -men de har ju så billig Ben&Jerry’s denna vecka att det var värt en ansträngning. Dessutom är ingen konvalecens en riktig konvalecens om man inte har lite lyx och flärd…

Nu är reportaget om mig publicerat!

Tidningen är ute! Hela den förkortade långa storyn om mig, oss, vår relation och erfarenheter av vården.

Min berättelse om hur det är att älska och leva med någon som är bipolär. Mycket och mer har ni ju även kunnat läsa här i bloggen tidigare och mer lär följa eftersom vi trots allt fortfarande är tillsammans och fortfarande väljer varandra att leva med.

Han är min bästa vän, min närmaste och den som ger min värld färg -och han har en förmåga till att få mig att känna mig underbar, älskad och den som gör hans liv komplett -när han mår bra.

Ja, jag medger att det där emellan är något kämpigt, den hypomana frustrationen som vill ha kickar, depressionen som vill lida i ensamhet och kanske rent av det värsta -den medicinframkallade likgiltigheten och olusten som uppstår och ju längre den varar desto mindre betyder något av det vi har och desto mer längtan om nån förändring som i alla fall skapar någon slags känsla av att leva.

Likgiltigheten är nog det jag upplever som absolut värst som partner -eftersom han blir helt avstängd från mig och kan inte ens minnas känslan av att det har varit bra och det kan göra honom övertygad om att det därför inte finns något kvar eller ens har funnits.

Och då pratar vi ändå om mannen som friade till mig, som skrivit ‘s hjärta f’ i spegelimman, ger mig kinderägg blommor och guldmedalj, som sagt att jag är anledningen till att han lever (det dessutom långt innan det faktiskt blev sant) och mannen som skrev följande meddelande till mig:

Visst, livet är inte en dans på rosor jämt och det ÄR tufft ibland att leva med någon som lever i ett limbo och saknar tiden innan sjukdomen fullkomligt blommade ut på grund av bland annat felaktiga mediciner. Det gör det också mer jobbigt med kontakter emellanåt med ex från den tiden eftersom hans likgiltighet får mig att fundera på om det är personen eller tiden då som han saknar mest och det gör i sin tur att jag funderar på om jag gör fel (mot honom) som stannar kvar.

Jag har funderat mycket på om det är svartsjuk jag är, men mer handlar det faktiskt om min rädsla för att bli övergiven. I de perioder som vi har det bra och han har varit tydlig med hur viktig jag är för honom och han mått bra nog att orka med vår relation så har jag ju inte ens brytt mig -utan faktiskt stöttat honom i att stötta den tjejen.

Jag hyser varken agg eller är svartsjuk så, men det blir en sorg och osäkerhet i att han inte tycks få må bra och befinner sig i ett vakuum. Och en frustration i att det ska vara så förbaskat svårt att hitta rätt medicinering som håller honom från botten utan att göra honom till en zombie känslomässigt…

Att jag orkar kämpa vidare är för att den mannen jag föll för faktiskt fortfarande finns kvar där inne. Det är inte länge sedan han faktiskt var på ‘besök’ och visade att det som gjorde att det blev vi fortfarande finns kvar!

Han är så fin min smurfkompis, nu har han i en nedåtgående fas fått ensam klara av veckohandlingen på citygross under min konvalecens, hade med sig godis hem och nu blir det lite go’fika.  💝

http://intressant.se/intressant

Roomservice…

​…eller kanske rentav säng-service? Idag serverade sambon rester av gårdagens pizza till lunch. I sängen. Dock fick inte med honom som uppläggningsfat, utan på en tallrik och jag fick äta ensam medan resten av familjen satt vid matbordet…  (lider i tysthet va?) XD 

Nu har jag sovit en stund för att orka fortsätta vila i väntan på tre-fika och veckomöte. 

Något säger mig att servicen de närmaste dagarna inte kommer vara lika pigg -nu är sambon på väg ner ur senaste hypofysen… 

Måndag…

​Lite ensamt var på ett stängt clavis idag på eftermiddag efter att ha varit på scrapbooking. Satt och väntade på att kvällens studiecirkel om problemskapande beteenden skulle börja (finns nämnt i ett tidigare inlägg -orkar inte skriva mer nu)…

Vi kom hem precis vid åtta och har nu hunnit äta middag och dött (mer eller mindre) på sängen. Imorgon är en annan (ny) dag -då ska sambon arbetspröva och jag gå på prio-kurs.

Nattinatt! 

Problemskapande beteenden…

Igår kväll börjar sambon och jag på ännu en kurs, för anhöriga och närstående med personer i sin närhet som har olika npf problematik.

Vad menas då med problemskapande beteende? Jo, en enkel (men i mitt tycke genial) beskrivning som författaren tar upp är myntat av en brittisk psykolog vid namn Andy McDonnel -beteenden som ”pisses you off”.

Så, solklart egentligen. Oftast är det inte personen (barn/elev/brukare/klient) som som har problem med beteendet ifråga -utan omgivningen. De som ska bemöta denna individ.

Boken är lättskriven skulle jag säga och som alla skulle kunna ha nytta av, alltid har man folk kring sig med diverse svårigheter. En av dina kollegor kanske har ADHD? Din granne som du upplever knepig och svår att resonera med har kanske asperger? Din kusins barn kanske inte alls är ouppfostrad eller lat…

Det syns inte utanpå alla dessa svårigheter och funktionsnedsättningar. Läs boken! 

Jag drabbades själv av en insikt igår. Anledningen till att varken jag eller min dotter fick diagnos förrän sent är att våra beteenden inte skapade frustration hos omgivningen på ‘rätt’ sätt -vi har bara setts som lata och omotiverade…