Drömmar…

Ja, förra våren var jag helt insnöad på växthus och kunde knappt tänka på annat…

I år?

Ja nu vill jag inreda en skåpbil till en campingbil. Kan jag tänka på annat? Nej…

En NPFhjärna är både rolig att ha. Och kan bli lite enspårig. Jag har roligt och kan fixa med mina ritningar och snickerier i timmar (tills jag är halvdöd) medan familjen är måttligt roade och tycker att jag börjar bli något tråkig. Och enkelriktad. Och dötrist. Och uurtråkig.

Och förhoppningsvis ändå lite underbar…

​Varför måste världen störa med massa måsten när man är i ett flow och idéerna sprudlar?! Varför är min kropp så osamarbetsvillig och inte orkar det huvudet vill? Varför är det så vansinnigt trist att slipa? Varför blir jag så trött? 

Och varför har jag ingen skåpbil?!

Bup, akuten och vinter… ^^

​Ja​… Mycket mer vinter än så här blir det ofta inte här hos… XD 

Grått och regn och lite slask och eventuellt någon dag med minusgrader och snö. Eventuellt. Oftast bara slask…

Idag är det medicinkontroll på bup för dotra och sen blir det besök på akuten på grund av flickebarnets bråkande knä som inte blir bättre och gör att hon till och med har en ‘aningen’ svårt att gå… 

Man måste ha drömmar!

Utan drömmar och fantadier om framtiden -vad har man då att sträva efter? Om du inte drömmer om något -vad får dig att vilja fortsätta?

Drömmer kan vara ett jobb. En familj. Att bli bra på något. Att resa någonstans. Att få barn. Att skaffa växthus.

Jag har också drömmar och även om jag fått ge upp vissa, yrkesliv tex -det fungerar bara inte och jag var tvungen att erkänna det för mig själv efter en fjärde arbetsprövning. Min arbetsförmåga är utredd inom flera olika branscher, allt från kontor till café. Inte kan jag heller läsa mer på högskolan då jag maximalt skulle klara en fjärdedels fart -och till vilken nytta då jag ändå i slutändan inte fysiskt (och mentalt i kombination) inte fixar jobb även om jag mot förmodan skulle ta mig igenom en utbildning på 12 år (3 årig på 25%). Så socionomdrömmen får fortsätta med att vara en dröm. Men jag har andra drömmar…

Ja! Tänk att bo på en liten gård… Med lite höns, några får för cidde att valla, prova ha en ko kanske, som heter rosa. Och en minigris! En ko är nog för mycket jobb, men jag tycker dom är så fina! I mitt nästa liv ska jag bli en ko på Wapnö -det är vår lokala mjölkproducent här i Halmstad.

Att återvinna det som går, skapa det man behöver, odla det man kan, med den ork vi har. Få elen av solen och göra så lite avtryck på miljön som man kan utan att göra avkall på dagens levnadsstandard…

Jag skulle istället kunna lägga mer pengar på kläder än bara mat. 😁💕

Det bästa är att även min käraste i viss mån delar min dröm. Kanske inte grisen och kossan -men väl en gård, höns och får. Hans dröm innehåller dessutom en liten traktor av märket Avant… 😘

Att vara en ‘riktig’ man kräver visst vissa accessoarer!

Andra drömmar som jag har är att skriva en bok, läsa kriminologi och juridik, skaffa jägarexamen, hitta världens bästa svampställe och bli en bra informatör kring psykisk ohälsa, anhörigskap,  neuropsykiatriska diagnoser och synliggöra brister i det skyddsnät som borde fungera och likaså vården som brister. Och när dessa brister så får det oerhörda konsekvenser för individen. Det är oftast inte personalens fel egentligen så mycket som det ekonomiska pressen och okunskap.

Problemskapande beteenden…

Igår kväll börjar sambon och jag på ännu en kurs, för anhöriga och närstående med personer i sin närhet som har olika npf problematik.

Vad menas då med problemskapande beteende? Jo, en enkel (men i mitt tycke genial) beskrivning som författaren tar upp är myntat av en brittisk psykolog vid namn Andy McDonnel -beteenden som ”pisses you off”.

Så, solklart egentligen. Oftast är det inte personen (barn/elev/brukare/klient) som som har problem med beteendet ifråga -utan omgivningen. De som ska bemöta denna individ.

Boken är lättskriven skulle jag säga och som alla skulle kunna ha nytta av, alltid har man folk kring sig med diverse svårigheter. En av dina kollegor kanske har ADHD? Din granne som du upplever knepig och svår att resonera med har kanske asperger? Din kusins barn kanske inte alls är ouppfostrad eller lat…

Det syns inte utanpå alla dessa svårigheter och funktionsnedsättningar. Läs boken! 

Jag drabbades själv av en insikt igår. Anledningen till att varken jag eller min dotter fick diagnos förrän sent är att våra beteenden inte skapade frustration hos omgivningen på ‘rätt’ sätt -vi har bara setts som lata och omotiverade… 

Kursstart!

​Ja, idag börjar vi på ännu en kurs -keramik! Clavis (daglig verksamhet för vuxna med psykisk ohälsa i Halmstad heter så) har tillsammans med vuxenskolan arrangerat det. Så nu vilar min älskling tillsammans med mina pälsklingar en stund innan vi ska åka..

Och dotra är på sin första praktikdag av fem veckors praktik på ett servicehus i stan. Efter de första 40 minutrarna kändes det bra i alla fall och hon tycker att handledaren är snäll…

Ser du dig som frisk eller sjuk? Del 2…

Ja, det är ju något som går att diskutera, faktiskt…
 
Jag skadade ena knät och opererades fyra gånger (första läkaren klantade sig) för det och gick med kryckor i sex år -tills jag fick så stora problem med händer och axlar att det inte fungerade att använda kryckor längre. Med ren jäkla envishet, ortoser, medicin och snedbelastning av kroppen så kunde jag strunta i kryckor och skona händerna.
 
Men. Ja, ni vet väl alla vad snedbelastning gör med kroppen? Jag fick problem med rygg och bäcken… 
 
Nånstans mellan tredje och fjärde operationen blossade smärtproblematiken upp och jag fick diagnosen fibromyalgi hos reumatologen. Dessutom så tog läkningen ovanligt lång tid, stygn gick upp, benet svullnade.
 
Ångesten jag bär på tog sig då uttryck i shopping när jag inte längre kunde jobba som jag gjorde. Mycket shopping. Inte förstod jag då heller att det var ångest som jag kände. Och inkomsten sjönk allt mer ju längre jag var sjukskriven, så det kunde bara sluta på ett sätt -skulder upp över öronen. Idag har jag cirka 36% i inkomst mot vad jag hade när jag arbetade och jobbar på det här med ångesten. Dock sker det små återfall då och då ännu,  i synnerhet här nu under våren när livet var skört.
 
Efter en tids sjukskrivning var jag på god väg att bli utbränd (när shopping inte längre funkade) och då skickade min arbetsterapeut mig på en neuropsykiatrisk utredning -och där kom diagnos nummer två: ADD.
 
Sen gick det utför… Med kroppen alltså. Psykiskt blev diagnosen en riktig ‘aha’ upplevelse. Men fysiken var det värre med…
 
Jag tränade regelbundet på gym, gick på sjukgymnastik i bassäng, fick akupunktur och testade det mesta som går -inklusive lchf och antiinflammatorisk kost.
 
Men problemen ökade fysiskt -händer, rygg, höft, knän, fötter. Eftersom jag inte hade problem med stelhet så kunde jag ju inte ha så ont egentligen var det till och med en åldrig läkare som sa. Har man ont så ska man vara stel -annars sitter det i huvudet bara.
 
Tillsist träffade jag en sjukgymnast som frågade om jag inte hade reflekterat över att jag var så överrörlig. Men nej, det var inte något som jag hade tänkt på -så har jag alltid varit och hade inte tänkt på att alla inte är det. ^^
 
Då dök aningarna upp om att det kunde vara mer än att jag bara var en ‘svbk’ (sveda värk bränn-kärring). Men det rörde sig om en ovanlig diagnos och att få en läkare att börja nysta i det var definitivt inte lätt!
 
Några läkare och en flytt senare träffade jag doktorn med stort D. Hon var inte rädd för att nysta i något, undersöka, rådgöra eller remittera. Och mycket riktigt -med alla symptom och svårigheter som jag fysiskt haft och har utvecklat så tvekade hon inte att sätta diagnosen Ehler-danlos syndrom och där i fanns även förklaringen till min låååångsamma tarmpassage, sköra tänder, att sår läker sämre och så vidare. Förutom dessa ständiga stukningar, vrickningar av diverse leder och nervinklämningar…
 
Smärta, värk, migrän och trötthet är en direkt följd av allt detta. Ständigt denna förbaskade förlamande känsla av utmattning och trötthet som kan sänka den piggaste av människor. Känslan av mjölksyra i armar om man hänger tvätt. 
 
Och dessutom den förbaskade karpaltunnelnerven som håller på att förstöra min högerhand. För tro inte att vem som helst vill ta emot någon med en så komplex diagnos -i mitt fall är det ortopeden. Tre remisser har han återsänt till remitterande läkare. Kul.
 
Vad händer om man har ett huvud som är överaktiv och en kropp utan förmåga att besvara önskemålen om aktivitet? Jo, frustrationen utvecklar något som så fint heter maladaptiv stress. Kronisk i mitt fall…
 
Så åter till funderingen: ser jag mig själv som frisk eller sjuk? 
 
Detta inlägg är fortsättningen på ett som jag skrev i förrgår. 
 

Jag VILL inte!

Att min läkare ska vara på vidareutbildning och det hela hösten. Ni som har långvariga problem som dessutom omfattar smärta kan nog känna igen er…
 
Varje ny läkare har sin egen filosofi och vissa tycker sig även veta bäst. Och just smärtlindring vid kronisk smärta är det nästan häxjakt på kännes det som emellanåt. 
 
Ja, smärta beror inte alltid på skada. Ja, smärtupplevelsen sitter i huvudet. Ja, mår man dåligt kan man även drabbas av kronisk smärta. Och visst lär man sig leva med eländet. 
 
Den som har långvarig smärta blir ofta dock på förhand dömd till att inbilla sig och bara vara ute efter mediciner av olika slag. Vara en pillerknarkare som är för lat för att göra något åt saken mer eller mindre när kost och motion skulle fixa allt. Till och med cancer enligt riktiga idealist.
 
Nu har jag dock inte så ofta träffat på så övernitiska doktorer och jag har med glädje provat allt nytt som skulle kunna hjälpa. I synnerhet nu med den senaste läkaren jag har haft tryggheten att prova vad hon än kunnat tänkas att föreslå.
 
Det har dock mer eller mindre fallit tillbaka till den ursprungliga medicineringen -som ger bäst effekt med minsta möjliga biverkningar. Och naturligtvis sjukgymnast och kontakter med arbetsterapeuten. 
 
Och nu har jag en ny tillfällig läkare, som redan börjat ändra förskrivningarna…

Läxa om drömmar…

 
 
 
Ikväll är det prio-kurs igen och förra gången började vi att beröra ämnet drömmar. Vad vi som går där drömmer om att göra.
 
Min dröm är ju att kunna sprida kunskap kring psykisk ohälsa,  att vara anhörig,  om adhd/add, att vara förälder och att själv leva med funktionsnedsättningar -både fysiskt och neuropsykiatriskt.
 
Och jag vet att jag skulle passa som föreläsare då jag har lätt att formulera mig, har en förmåga att väcka intresse och engagemang hos folk och har en social personlighet.
 
Vilket rimmar lite illa med att jag egentligen är rätt blyg, men jag lever efter devisen: fake it ‘till you make it. Det är inte många som är medvetna om vilken kamp jag har mot den blygheten…
 
Men. Jag vet att med vissa kunskaper skulle jag kunna bli en ännu bättre/säkrare föreläsare som verkligen kan förmedla de erfarenheter och den kunskap som jag har samlat på mig.
 
Jag vet att verktyget för mig heter NLP -neuro lingvistic programming. Det är något jag blev bekant med nåt år sedan då arbetsförmedlingen anvisade mig till ett projekt på medborgarskolan där det under den perioden, varje måndags förmiddag, hölls föreläsningar kring ämnet.  Redan då ville jag fördjupa mig idet (som alltid när det är något nytt ^^) men för ovanlighetens skulle så vill jag FORTFARANDE det, trots att det har gått en tid. 
 
Så ja, det är tydligen något som verkligen tilltalar mig med just NLP.
 
Men…
 
Alltid dessa men… Dessa kurser anordnas privat och kostar därefter, upp till tiotusentals kronor. Inget som det finns utrymme för i ett hushåll med bara sjuklingar.
Inte skulle jag orka med en kurs som kräver flera dagars träffar långt borta hemifrån heller…
 
Nu till det positiva:
Det finns som distanskurs för ett betydligt lägre belopp! Och DU kan hjälpa mig att uppfylla min dröm! Ja, just du som läser detta! Genom att klicka på länken och skänka en summa kan du bidra. Länk till mitt paypal finns i länkarkivet. Alla bidrag -små som stora- emottages tacksamt och belönas efter slutförd kurs med ett tackkort och en tre-siffrig donation ger även en inbjudan till en framtida föreläsning för den som inte väljer att vara anonym. 
 
Så, tveka inte -utan se det som ett förköp långt i förväg. En investering. Eller bara en gärning som hjälper någon att uppfylla en dröm… 

Frukosten…

…är serverad… ^^
 
Japp, detta är familjens dagliga mediciner -serverade på silverfat… 😛
 
Hmm… Jo det går ju att skämta om,  men lite märkligt känns det att så mycket behövs för att uppnå någon form av ‘normal’ tillvaro. 
 
Idag är jag sjuuukt nervös -det är dags för fotografering till intervjun jag gjorde för någon vecka sedan. Jag gillar inte att bli fotograferad -men det ska samtidigt bli kul att bli fotad av ett proffs. Men. Iiiih!