Livet går upp…och det går ner…

​ibland, när man lever med en bipolär partner, så känner man sig nästan skitzofren. Efter en lång nereperiod (den inträffar oftast under våren) med grubblande gick sambon över i en dysforisk period. Det vill säga -det värsta av båda världarna.

Och så grubblandet. Han pratar inget. Nämner inget. Utan grubblar i ensamhet och hamnar i en tankeloop.

Allt känns fortfarande meningslöst (jobb, framtid, relation) och orken är skör -samtidigt som rastlösheten från de vanliga hypomana faserna dyker upp. Resultatet? En lättretlig, tjurig, irritabel karl som retar sig på allt. Om jag gör nåt (det är onödigt, det kan vänta, nä han gör det sen) och ännu mer om jag inte gör något. Så jag kan inte göra något rätt i de perioderna. Och han vill fan inte ha hjälp med nåt -det är bara att hålla sig undan. Då håller jag mig undan. Gissa om det retar…

Inte nog med det -han blir rastlös också och kommer på att han måste förändra saker och komma vidare i livet. Och det är här han kommer på att det är dags att separera. 

Säger som min dotter: ”Here we go again…”

Det värsta är att inte veta om det är på riktigt denna gång (vilket det verkar som) eller om det åter är depressionen som styr (”jag är dömd att leva själv, jag bara vet det-tanken), för samtidigt så har vi ju haft en rejäl förbättring de senaste månaderna på flera plan -inte minst det nära och intima.

Men men, vi får se..

One thought on “Livet går upp…och det går ner…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s