Nu är reportaget om mig publicerat!

Tidningen är ute! Hela den förkortade långa storyn om mig, oss, vår relation och erfarenheter av vården.

Min berättelse om hur det är att älska och leva med någon som är bipolär. Mycket och mer har ni ju även kunnat läsa här i bloggen tidigare och mer lär följa eftersom vi trots allt fortfarande är tillsammans och fortfarande väljer varandra att leva med.

Han är min bästa vän, min närmaste och den som ger min värld färg -och han har en förmåga till att få mig att känna mig underbar, älskad och den som gör hans liv komplett -när han mår bra.

Ja, jag medger att det där emellan är något kämpigt, den hypomana frustrationen som vill ha kickar, depressionen som vill lida i ensamhet och kanske rent av det värsta -den medicinframkallade likgiltigheten och olusten som uppstår och ju längre den varar desto mindre betyder något av det vi har och desto mer längtan om nån förändring som i alla fall skapar någon slags känsla av att leva.

Likgiltigheten är nog det jag upplever som absolut värst som partner -eftersom han blir helt avstängd från mig och kan inte ens minnas känslan av att det har varit bra och det kan göra honom övertygad om att det därför inte finns något kvar eller ens har funnits.

Och då pratar vi ändå om mannen som friade till mig, som skrivit ‘s hjärta f’ i spegelimman, ger mig kinderägg blommor och guldmedalj, som sagt att jag är anledningen till att han lever (det dessutom långt innan det faktiskt blev sant) och mannen som skrev följande meddelande till mig:

Visst, livet är inte en dans på rosor jämt och det ÄR tufft ibland att leva med någon som lever i ett limbo och saknar tiden innan sjukdomen fullkomligt blommade ut på grund av bland annat felaktiga mediciner. Det gör det också mer jobbigt med kontakter emellanåt med ex från den tiden eftersom hans likgiltighet får mig att fundera på om det är personen eller tiden då som han saknar mest och det gör i sin tur att jag funderar på om jag gör fel (mot honom) som stannar kvar.

Jag har funderat mycket på om det är svartsjuk jag är, men mer handlar det faktiskt om min rädsla för att bli övergiven. I de perioder som vi har det bra och han har varit tydlig med hur viktig jag är för honom och han mått bra nog att orka med vår relation så har jag ju inte ens brytt mig -utan faktiskt stöttat honom i att stötta den tjejen.

Jag hyser varken agg eller är svartsjuk så, men det blir en sorg och osäkerhet i att han inte tycks få må bra och befinner sig i ett vakuum. Och en frustration i att det ska vara så förbaskat svårt att hitta rätt medicinering som håller honom från botten utan att göra honom till en zombie känslomässigt…

Att jag orkar kämpa vidare är för att den mannen jag föll för faktiskt fortfarande finns kvar där inne. Det är inte länge sedan han faktiskt var på ‘besök’ och visade att det som gjorde att det blev vi fortfarande finns kvar!

Han är så fin min smurfkompis, nu har han i en nedåtgående fas fått ensam klara av veckohandlingen på citygross under min konvalecens, hade med sig godis hem och nu blir det lite go’fika.  💝

http://intressant.se/intressant

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s