Lev som jag lär…

…och inte som jag lever… 😜

Jag har mer eller mindre parkerat mig nere i källaren, på sängen i pysselrumet, med löphyndan Tindra idag. Inte många knop idag inte!

Efter att spänningen från tandläkaren släppte och hemtjänsten hade varit här så var jag sååå trött. Ett mirakel att det blev ätbar kvällsmat igår!

Och bara så ni vet så har jag skitont i handen idag också. Och fotleden är riktigt tjurig. Men något som går bra är i alla fall att jag kommer att bli kallad till habiliteringen! Inte för att jag vet om det kommer hjälpa något -men det är en remiss som inte blev avvisad!

Nyss var jag uppe på lunchdejt, i köket, med sambon och pussade lite på honom. Arbetsprövningen fungerar inte, utan det blir läkarbesök på måndag. Men jag är inte förvånad -det är faktiskt inte så länge sedan (inte ens två hela månader) sedan han började med denna medicinkombo som han står på nu. Ja, han har varit stabilare -men han har inte varit frisk eller haft tid för att läka/återhämta sig. Dessutom så har det bara gått drygt ett halvår sedan han var som sämst (efter att ha varit sjuk i drygt tre år).

Jag (som vet allt) har försökt att få honom att låta bli att tänka på det som ett misslyckande (been there, done that själv) utan vara snäll mot sig själv och inse att det inte är svaghet -utan sjukdomen- som gör att han inte orkar mycket. Som gör att allt inte bara flyter som man vill och som bökar med både hans kropp, knopp, själ och hjärta…

Vår hjärna är en fantastisk tingest som kan skapa under -men det finns orsaker till att den ibland inte fungerar som den ska. En långvarig och felbehandlad depression skadar hjärnans funktioner och för att försvara sig själv (och kroppen och allt som är personen) så stängs delar av. Kognitiva funktioner. Fysiska funktioner. Ja, till och med känslomässiga funktioner. Ork, lust, minnen, gläder, intressen. Inget förblir opåverkat.

När man sedan hittat rätt behandling (kost, motion, terapi, medicin, ECT -eller en blandning av dessa) så behöver hjärnan fortfarande tid för att få läka och för att få återhämta sig.

En dag i taget. Ett steg i taget. Och det finns ingen brådska -vi har tid. Men jag förstår hans frustration över att inte orka. Att bara känna likgiltighet. Att inte själv kunna styra sin kropp och knopp. Det skapar ju en frustration och en längtan efter någon förändring -snart har vi väl några höns hemma i trädgården (som jag velat ha länge). XD

Nu ska vi bara överleva löpperioden med kvarvarande sinnen i behåll…

​Här ser ni en väldigt inspirerande bild på mig just nu också… 😛

http://intressant.se/intressant

One thought on “Lev som jag lär…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s