Yay!

Nu funkar visst bloggen igen… Och nu då? Är det meningen att jag ska börja skriva igen då eller? 😛
Jaha, ja, okej då, kan väl berätta lite om vad som hänt på sistone… 
 
Vi har haft den stora äran att få bekanta oss med den svenska psykiatriska akutsjukvården. Jag är inte imponerad. Eller så är jag det? 
 
Personalen gör nog så gott de kan med sin budget och besparingskrav. Men att inte vårdavdelningen och öppenvården kan ha någon som helst kommunikation om patientens historik eller tidigare behandlingsförsök är under all kritik.
 
Att dessutom fullkomligt bortse från det som anhöriga kunnat och kan delge -tydliga behandlingsriktlinjer till trots är också beklämmande. 
 
Jag kan säga att det som jag inte nu läst om bipolära sjukdomar är antingen föråldrat eller ej längre relevant. Eller godkänt av tex socialstyrelsen… 
Här ser ni mina två senast lästa böcker -och jag funderade länge på att ge överläkaren den lila boken om kliniska riktlinjer som present… ^^
 
Men jag kan också säga att när det väl var dags för utskrivning så var det en helt annan attityd från hennes sida som vi möttes av. Det verkade som att hon rentav läst på om bipolära sjukdomar faktiskt. 
 
Och det kom något ur hennes mun som var så nära en ursäkt och erkännande om att hon hade fel tidigare, som man överhuvudtaget kan få av en högre stående varelse! ^^
 
Uppföljningen har vi ordnat själva vid en privat klinik som drivs dessutom av en av Sveriges främsta inom forskning och behandling av bipolära sjukdomar, Lars Häggström. Förtroende för öppenvården har vi inget kvar efter det som hände innan jul. 
 
Sambon är dock luttrad och lite skeptisk till att besöket idag kommer att leda till något. Han har svårt att tro på att faktiskt kunna få må bra någon dag -det är något alldeles abstrakt för honom.
 
Men jag förstår det -har du haft en deppression som aldrig läkt ut så blir det till sist normaliserat. Och blir du sen allt mer deprimerad men får plötsliga hypomana episoder där du mår riktigt extra jäkla bra (energisk, kreativ, lustfylld, social) och hoppet återkommit så blir varje ny deppressionsepisod som en käftsmäll…
 
Tillsist blir mörkret för kompakt..  
 
Och brister vården i sitt bemötande i det läget (och dessutom frångår från sina egna regler och riktlinjer)  så leder det till katastrof för individen… 
 
Jag däremot har höga förväntningar och står på min sambos sida. Jag är påläst och värnar om hans rättigheter och ingen ska behöva må som han gjort det senaste fem åren utan att få riktig hjälp och tro att det är normalt, må dåligt får man leva med!
 
Nu räcker det säger jag! 
 
Tänk om man kunde hjälpa andra också på något sätt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s