Ok!

Jag överlevde gårdagens djupa ångest och vi skriver av det på biverkningar. Jag var rädd…
För allt. 
För att missa bussen. För mötet, trots att det var folk jag träffat förr. För att inte ha kontroll. För att sambon skulle må dåligt igen för att jag mådde dåligt. För att bli lämnad. För att dö. För att leva. För folk. För att inte räcka till. För allt möjligt… 
 
Men min ångest släppte fram på eftermiddagen, vi åkte ut på picknick och svampplockning. Skönt och mysigt. 
 
Sen gick väl båda mer eller mindre och väntade på att sambon skulle deppa ihop igen, och visst, det kom en tung svacka. Men det lättade en del redan till läggdags!
Och det kändes som normalt idag tyckte han.
 
Medicinen tycks äntligen börja ge effekt! *Peppar peppar * Då blir ju nästa steg att bearbeta rädslan för att må så dåligt igen som han gjort och dessutom hantera känsloliv istället för att bara koppla bort och stäga av som han gör. Hans mående märks så tydligt på vår relation och hans förmåga att anknyta till mig. Han har ett kraftfullt undvikande försvar vilket i sin tur i perioder triggat min osäkerhet.
 
Vid lågnivå är vi som bästaste vänner som känt varandra i evigheter och utvecklat nåt nästan liknande telepati förmåga. Omtänksamheten. Samhörigheten. Ovanligt gnisselfri vardag utan de klassiska disk/tvätt/gå ut med soporna bråken. Spänningsfritt på gott och ont. 
 
Vi är barnsliga nog att ropa smurf när vi tänker/säger samma och gula bil leken är en ständig medföljare under våra turer. Den som tycker att glocalnets reklam höll låg nivå, har inte hört våra skämt. 
 
Men de stunder vi båda mår bra… Då finns resten där och det känns. Sen att han i sitt mående och de biverkningar han dras med nu inte alltid minns känslan, det gör faktiskt inget.
 
Jag minns.
 
Märker när han instinktivt söker mig igen. Öppnar sig. Ser när han anstränger sig för min skull. Det kanske inte är förälskelse, men det fyller alla kriterierna för ”riktig” kärlek, bortom Hollywood filmerna, och är en underbar grund att bygga på. Fråga vilken relationsexpert som helst…
 
En dag i taget. Ett steg i taget. Men vi har tid…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s