…jag glömmer nog att andas…
Så känns det just nu med allt runt omkring. Så mycket möten. Så mycket måsten. Så mycket oro…
Så många som mår dåligt och jag kan inte påverka nåt…
Usch säger jag bara! Så mycket osäkerhet som triggats hos mig…
Men det vore väl dumt om allt gick lätt och smidigt här i livet, vad skulle det vara för sport med det?!
Min läkare är iaf fantastisk. Och jag är fullt frisk (utöver div skador, förslitningar och fibro) förutom att jag är stressad.
Stress ger ångest. Ångesten ger mig viss önskan att slippa andas och ont i hjärtat. But I’ll live. Önskar jag bara hade ro till avslappningsövningar. Men där skriker min ADD ”Neeeeeej trååååååkigt!!!”
Så jag flämtar lite till. Trampar vidare…
Peppar… Tvingar iväg till skolan… Flyter… Motiverar… Pysslar om… Finns… Är…
En vacker dag kommer det bli bra, jag VET det. Det är bara mycket nu…
